Lomedors_morkeralver

L Ó M Ë D Ô R S M Ö R K E R A LV E R

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord

...

...

...

...

3

Ideal

...

...

...

...

4

Verklighet

...

...

...

...

6

Psykologi

...

...

...

...

8

Omvärlden

...

...

...

...

10

Konflikter

...

...

...

...

11

Slutord

...

...

...

...

12

FÖRORD Det första som en fantasylajvare tänker när han eller hon hör ordet mörkeralv är i många fall ”ondska”. Det stämmer givetvis att mörkeralver ofta utför handlingar och har åsikter som av de flesta människor skulle uppfattas som ondskefulla eller i alla fall grymma – men det innebär inte att de själva betraktar sig som onda, eller att de kan placeras i något fack för “onda” varelser, såsom ofta görs. Tänk därför bort ’ondska’ och ’godhet’ som konkreta begrepp - huruvida en person är ond eller god är en fråga om synvinkel, inte något påtagligt och konkret. Tänk bort AD&D och "alignments", tänk bort kliché-fantasyns ensidigt onda/goda karaktärer. Börja nu!

Så. Nu kan vi börja.

IDEAL Mörkeralverna i Lómëdôr kallar sig själva anavardâri, vilket betyder ungefär “de med rena själar”, och den bergfasta övertygelsen om att man är överlägsen alla andra folkslag är en mycket central del av mörkeralvernas kultur. Mörkeralverna ser sig i grunden som godhetens förkämpar och världens beskyddare. Deras värdegrund skiljer sig emellertid från vad vi är vana vid, och därför är deras definition av “godhet” också annorlunda. Där vi moderna människor främst associerar ordet med mer personliga egenskaper som osjälviskhet, generositet, omtanke och medkänsla, har mörkeralverna andra ideal. De tre grundstenarna i en “god” mörkeralvs liv är tron, hedern och plikten. Dessa tre aspekter redogörs för nedan. Det är givetvis inte något som varje mörkeralv lever upp till, men de tjänar som ideal, något att sträva efter att uppnå. ”En främmande präst kom en gång och spred sin lära. En kýerâri lyssnade och frågade därpå: "Vad skapade er?" Och prästen sade, "I sanning, Trädmodern skapade oss." Då svarade kýerârin: "Vad är en ek om inte ett frö som vuxit under Nattens svarta evighet? Vad är en lind om inte en buske som pinats under Dagens brinnande blick?" Varpå prästen sade: "Ni talar om ting ni ej kan beröra, ting som icke hyser er kärlek." Kýerârin svarade: "Vår uppgift är inte att älska skapelsen, utan att skydda den." Prästen gick sin väg med oförrättat ärende.” -utdrag ur mörkeralvernas heliga skrifter

Tron, kýer, på Natten och dess utvalda, är det första idealet. Att leva, kämpa och dö för Natten är det högsta en mörkeralv kan sträva efter. För mörkeralver är en “god” mörkeralv någon som är hängiven Natten och redo att ständigt bekämpa dess fiender, till priset av det egna livet om så är nödvändigt. Natten är, för mörkeralver, liktydig med godhet, och att gå emot Nattens vilja är en omöjlighet, något otänkbart för alla rättroende mörkeralver – utan Nattens välsignelse skulle de vara förlorade, för evigt utlämnade till Kaos. Precis som “Natten” och “godhet” är synonymer för mörkeralverna, är också “Kaos” och “ondska” liktydiga begrepp. Kaos är världens eviga fiende, och kampen mot denna kraft är viktigare än något annat. En mörkeralv som svurit sig åt Kaos är en fruktansvärd vederstygglighet, och dennes själ anses för evigt förtappad och förskjuten.

"Den med ren klinga kan bära sudlad ära. Den vars ära är ofläckad kan svinga smutsat svärd. Bär din klinga som du gör din ära, och skydda den från det som kan förslöa dess egg." -sagt av macâri Vôthalon

Hedern, vâl, är det andra idealet. Hos mörkeralverna saknar begreppet välstånd betydelse eftersom de inte har den materiella girighet som finns hos människor; att vara “rik” eller “fattig” är alltså i princip oviktigt för en mörkeralv. Den sociala ställningen bestäms därför snarare dels av ens position på rangskalan, dels av ens heder. Liksom hos oss människor är detta ett vagt och svårdefinierat begrepp, men för mörkeralverna är det otroligt viktigt, och de är i allmänhet mycket måna om sin heder och ära. För de flesta mörkeralver är döden att föredra framför att vanhedra sig själv. Det finns både oskrivna och skrivna lagar och regler som avgör vad som är hedersamt och acceptabelt beteende och vad som inte är det; dessa varierar i sin tur inom olika samhällsgrupper. Några exempel på handlingar som kan ses som allmänt vanhedrande oavsett ens yrke eller livsval är till exempel: att fly eller utan order lämna en strid; att visa svaghet; att inte lyda en order; att visa bristande respekt för en överordnad; att på ett uppenbart sätt främja sig själv och den egna nyttan framför högre syften; att låta sig förolämpas ostraffat; eller att på något sätt underkasta sig någon som inte är värdig underkastelse. "Mitt bröst bär äran och svärdet min handling sprungen ur plikten att tjäna min tro." -utdrag ur riket Lómëdôrs trohetsed

Plikten, dhyr, är det tredje idealet. Begreppet innefattar dels lojalitet till överordnade, högre syften, riket och tron, dels sådana egenskaper som självdisciplin, målmedvetenhet, offervillighet och vilja att åsidosätta de egna personliga ambitionerna för ett högre mål. Plikten är för en mörkeralv att tjäna Natten, sitt rike, sin ledare och sig själv, i den ordningen. En mörkeralv skall lyda sina överordnade, utföra sina uppgifter så väl som möjligt och inte svika sina ledares förtroende. En mörkeralv ska bevara rikets stabilitet och inte lönnmörda en duglig ledare bara för att mörkeralven suktar efter dennes plats. En mörkeralv ska stå ensam kvar och hålla bron mot hundratals anstormande svartblod om det är för att fränder ska kunna räddas. En mörkeralv ska inte undanhålla viktig information från sina fränder. Gruppens väl går alltid före den enskildes.

VERKLIGHET ”Den farligaste av alla kätterska drifter är högmodet, ty det bär inom sig det motsägelsefulla gift vilket gör att den tror sig starkast och tryggast, som i själva verket blickar ned i avgrunden.” - duenâri Celebriël Isilnâr strax innan hennes död under den Stora Fasan, ca 400 f.A

Givetvis motsvarar knappast någon mörkeralv dessa ideal fullt ut. Vissa håller sig till dem mer än andra. Det är dock ytterst få som medvetet vänder sig ifrån dem eller öppet förkastar dem. Att göra det kan jämföras med att i dagens moderna samhälle propagera för att demokratin ska ersättas med diktatur eller att Bibelns lagar ska gälla i modern rättskipning – det finns givetvis sådana individer, men de är marginaliserade, socialt utstötta och riskerar ständigt repressalier från de styrande. Vad gäller tron är inte ens detta möjligt – den som öppet förkastar Natten kommer inte att överleva. En överväldigande majoritet av alla mörkeralver i Lómëdôr är varmt troende – det ytterst lilla fåtal som allvarligt ifrågasätter Nattens tro gör detta i hemlighet, och för de allra flesta mörkeralver vore det en logisk omöjlighet. Därmed inte sagt att mörkeralverna accepterar allt det som ainan (prästerskapet) predikar som den absoluta sanningen. De flesta, särskilt de äldre och mer erfarna (yngre tenderar att vara mer dogmatiska och fanatiska) har sin egen världsbild, där man accepterar vissa delar av det officiella budskapet och förkastar andra delar. Det finns också en ganska stor tolerans för dessa avvikelser inom tron även från prästerskapets sida, så länge man håller sig till grunddragen. Det finns exempelvis en utbredd föreställning bland många mörkeralver att stjärnorna är de dödas själar; detta är egentligen inget som predikas av prästerskapet, men det anses vara en harmlös förenkling av sanningen och tolereras därför. Ett ifrågasättande av trons grundvalar är väldigt osannolikt, men däremot är det betydligt vanligare med kritik riktad mot prästerskapets medlemmar och riktigheten i deras uttolkningar – både internt inom prästerskapet och från utomstående. Det andra idealet, hedern, är det fler mörkeralver som avviker från, till stor del därför att medan en kättare alltid dräps, kan en ärelös mörkeralv överleva i

Lómëdôr, om än utstött och allmänt föraktad. Att uppträda vanhedrande leder inte bara till social utstötthet, utan kan också leda till att man degraderas eller tvingas byta yrke till något med lägre status; exempelvis kan en macâri (professionell krigare) som beter sig vanärande fråntas sin titel och beordras att tjänstgöra som vakt vid en slavgruva, medan en ain'âri (präst) kan tvingas göra om sin lärlingsperiod och sedan tjäna som en simpel skrivare i ett antal år. De flesta mörkeralver väljer hellre att dö än att leva ärelöst – det är vanligt att dödsstraff utmäts i form av så kallad vardaë, “själsskugga”, där den dödsdömde får ett tillfälle att i döden återupprätta sin heder och ära, vanligtvis genom någon form av självmordsuppdrag. Hederns oerhörda betydelse för mörkeralverna gör att detta fungerar – att undfly sitt öde som vardaë är bland de värsta brott man kan tänka sig, och är dessutom av prästerskapet förklarat som liktydigt med kätteri. De som mot förmodan överlever sitt vardaë-uppdrag begår ofta självmord utan att vänta på en eventuell benådning. Trots hederns enorma betydelse för mörkeralverna är det givetvis långt ifrån alla som alltid beter sig hedersamt; det är ganska vanligt att man frångår sina principer för personlig vinning, så länge som avsteget är litet och inte alltför tydligt för andra. Generellt är man betydligt mer känslig när ens heder kränks av någon annan – ytterst få mörkeralver sväljer rena förolämpningar utan vedergällning. Plikten är det ideal som mörkeralverna oftast frångår, eftersom det ofta går tvärtemot deras personliga ambitioner. Generellt sett är plikttrogenhet och lydnad viktigt för de som verkar inom hären, medan det hos exempelvis prästerskapet finns betydligt mer utrymme för personligt intrigerande och klättrande på rangstegen. Detta beror dock givetivs på situationen – det må intrigeras och baktalas en hel del i citadellet Lómëdôrs trygga salar, men ute på farliga uppdrag, eller i kristider, är lojaliteten stark och hierarkin upprätthålls; dels för att det skulle vara oerhört vanhedrande att inte uppvisa lojalitet i en sådan situation, dels för att självbevarelsedriften gör mörkeralverna mer benägna att samarbeta, och dels tack vare ren idealism. Allmänt är också lojaliteten till storfustinnan Aëlindil Andúnë och till riket Lómëdôr som sådant stark, medan samma kanske inte alls gäller för de närmast över på rangskalan.

PSYKOLOGI "Man har sagt mig att jag skall återfödas. Så varför räds jag min död? Jag räds glömskan. Jag räds att åter läras. Jag räds de år jag tillbringar som börda." -ur en okänd mörkeralvs anteckningar

Mörkeralverna är, liksom alla andra alver, "välsignade" med evigt liv. De påverkas inte av sjukdomar, och deras kroppar kan bara dräpas genom våld, gift eller magi. På grund av samhällets interna dynamik och såväl inre som yttre konflikter är medellivslängden för en mörkeralv mycket svår att bestämma, men den sträcker sig långt över den ålder människor kan uppnå. Dock är det få som lever tills de uppnår en ålder på tusen år eller mer. Det innebär visserligen att få mörkeralver uppnår den enorma visdom och erfarenhet som äldre alver innehar, men å andra sidan är de inte lika stagnerade och världsfrånvända. Nästan alla mörkeralver drabbas efter en tid av livsleda; denna tidsrymd varierar kraftigt mellan olika individer, och kan vara allt från ett par hundra år till mer än ett årtusende. I samband med detta dör många av dem, antingen genom att de aktivt begår självmord eller genom att de helt enkelt bara tynar bort. En del övervinner ledan och finner en ny mening med tillvaron. Återkommande perioder av livsleda drabbar alla mörkeralver som lever tillräckligt länge. Mörkeralver är, liksom alla alver, mer eller mindre estetiskt lagda, och i princip alla uttrycker detta på något sätt. Vissa skriver poesi, andra kanske musicerar eller tränar en stridskonst till perfektion. Avbildningskonsten är inte alls så utbredd hos mörkeralver som hos människor, kanske beroende på mörkeralvernas odödlighet, men den existerar. Odödligheten innebär för mörkeralverna att de saknar en del av de drifter människor har. Deras sexualdrift är mycket mindre än hos människor, och saknas helt hos en betydande andel av mörkeralverna. Fortplantningsdriften finns i princip ständigt hos vuxna människor, men hos mörkeralver är den aldrig lika stark, och kan dessutom försvinna och återkomma i perioder. Detta innebär givetvis att mörkeralver sällan vill fortplanta sig. Kombinerat med deras ringa fruktsamhet, innebär detta att mörkeralverna är få till antalet och har liten tillväxt. Mörkeralverna saknar också till stora delar den girighet som människor har – de strävar inte efter materiella ting på samma sätt som människorna. Givetvis uppskattar mörkeralven

skönheten hos ett smycke, men de ser inte smycket i sig som något värdefullt utöver detta. Det förekommer dock att värdeföremål och annat används som bytesmedel i handel med folk där materiellt välstånd är mer viktigt. Istället har mörkeralverna delvis andra drifter. De strävar ständigt efter fulländning på ett eller annat sätt, och de är perfektionister i betydligt högre grad än människor; det är vanligt att konstnärer spenderar årtionden med att färdigställa ett verk, eller att en krigare tränar ett enda hugg flera månader i sträck. Ett starkt maktbegär och ett behov av att kontrollera och dominera andra är också betydligt vanligare hos mörkeralver. Därtill är de betydligt mindre empatiska än människor – medkänsla och mildhet förekommer knappt, i alla fall inte som ärligt upplevda känslor. En mörkeralv hjälper en annan mörkeralv antingen av lojalitet, för att hedern påbjuder det eller för att det gagnar denne, inte som ett uttryck för en instinkt. Därmed inte sagt att mörkeralver inte kan hysa varma känslor för varandra eller ha vänskapsförhållanden, men de känner inte kärlek eller andra passioner på samma sätt som människor. Framför allt gäller denna brist på empati andra folkslag – mörkeralvernas ofta hänsynslösa och grymma behandling av icke-alver är alltså rotad dels i deras kultur och religion, dels i deras grundläggande psykologi. Bristen på empati för icke-mörkeralver ses inte som något problem – mörkeralverna är ju överlägsna. Däremot finns en rad andra egenskaper som alla mörkeralver besitter i större eller mindre mån: blodtörst, sadism, självdyrkan, överdrivet maktbegär, sjuklig misstänksamhet – dessa drifter ses som lyten och något som varje anavardâri måste undertrycka eller ge utlopp för på icke-skadliga sätt. Mörkeralverna själva anser att dessa mörka sidor hos dem beror på den Kaosbesudling som genomsyrar hela världen (en teori eller tanke som brukar kallas Erd'en Rekhel, ”kaosfröet”, och som kan jämföras med begrepp som arvssynd), och det är varje rättrogen mörkeralvs plikt att bekämpa denna del av sin natur. Mörkeralvernas samhälle är könsneutralt, och man anser inte att det finns några generella skillnader mellan könen i annat än rent fysiska avseenden. Mörkeralviska kvinnor och män är också mer jämställda i fysisk kapacitet än exempelvis människor, och det är vanligt med kvinnliga mörkeralver även i mycket fysiskt krävande yrken. Kön är över huvud taget inte särskilt viktigt för mörkeralverna, och man delar aldrig upp sig i sådana kategorier; grupptillhörighet, social status och individuella egenskaper är mycket viktigare. Som tidigare nämnt har mörkeralverna överlag svag sexualdrift, men sexuella förhållanden förekommer givetvis. Det finns inga direkta tabun vad gäller valet av partner - så länge denne är mörkeralv. Otillbörligt samröre med ”lägre raser” jämställs av mörkeralverna med tidelag och är ett oerhört avskytt brott. I övrigt är dock inställningen till sex och förhållanden avslappnad och inget som styrs av så mycket kulturella och sociala normer som hos människor.

OMVÄRLDEN ”...och på min ålders höst, när min kropp rister av farsotars härjningar, skall en bägare föras till mina läppar, och renhet och stillhet skall flöda genom min kropp, och jag skall släppa min börda och finna min vila i Nattens boning bland stjärnorna.” - utdrag ur en vanlig aftonbön för virna

Mörkeralvernas världsbild vad gäller andra raser är enkel: andra raser är underlägsna. Exakt hur underlägsna beror givetvis på – andra alver, samt dvärgar anses rent allmänt som högre stående än människor. Människor i sin tur står över svartbloden, som knappt ses som besjälade varelser. Även om mörkeralverna föraktar de flesta andra raser, kan de givetvis tala med dem. Uppträdandet gentemot dessa beror på vad de är för något – andra alver bemöts för det mesta med viss respekt, medan människor för det mesta ses som tämligen obetydliga kräk och svartblod som farliga djur. Mörkeralvernas ord för det egna släktet är anavardâri, vilket betyder ungefär “ren själ”. Andra alver än mörkeralver som inte lever i en högkultur (skogsalver, stäppalver etc) benämns i allmänhet ethel, ett ord som ofta är synonymt med ”vekling”. Högalver benämns istället valdâri, och ses av mörkeralverna som jämlikar och som fiender värdiga respekt. Människor benämns firmâri, vilket betyder ”svag”, ”dödlig” eller ”sjuklig”. Svartblod benämns avâri, vilket är synonymt med ”oren” eller ”befläckad”. De människor som lever i Lómëdôr, och vars arbete är den grundval som mörkeralvernas samhälle vilar på, benämns virna. De ses av mörkeralverna som högre stående och bättre än “vilda” människor, en syn som även delas av virna själva, som ser sig som särskilt utvalda representanter för sitt släkte. Få av dessa känner dock till något om världen utanför Lómëdôr, och kommer nästan aldrig i kontakt med utomstående.

KONFLIKTER "Att avfyra en pil är inte en handling, och pilen tillhör inte dig. Pilen du bär tillhör skottet den är vigd åt, och det faller när det är redo." -Valamorn, bågmästare

Det råder ingen tvekan om att mörkeralver uppvisar aggressivt beteende i större mån än andra alvfolk. Mörkeralver är inte tjänare till svaga syften, och de är aldrig pacifistiska om de känner att de kan vinna på att gå i strid. Vidare kan en mörkeralv alltid förväntas handla efter egna intressen, så länge detta även är i gruppens intresse. Utan provokation brukar mörkeralverna dock sällan angripa någon, men att förolämpa dem kan vara liktydigt med en krigsförklaring. Militarismen genomsyrar det mörkeralviska samhället, och alla mörkeralver tränas regelbundet i strid, även de som inte har kriget som främsta yrke. Våld ska utövas med skärpa och koncentration – men det bästa sättet att vinna ett krig är att vinna det utan strid, och mörkeralverna tillämpar med fördel

manöverkrigföringens

principer.

Svärd, stångvapen och spjut är populärast i närstrid,

medan

medelstora

bågar

och

armborst dominerar bland avståndsvapnen. Man kan definitivt skönja att mörkeralver föredrar närstrid, men också att deras bågskytte inte står skogsalvernas långt efter. De är ett krigiskt folk, men det betyder inte att de angriper och dödar folk utan skäl, utan snarare att de inte undviker strid på samma sätt som många andra alver och människor. I strid tvekar de inte och flyr inte, och de visar ingen som helst nåd. För mörkeralverna existerar enbart det totala kriget - för dem finns inget som heter "civila" eller "oskyldiga", och de dödar utan betänkligheter även icke-stridande på fiendesidan. För dem är detta inget konstigt, och de förväntar sig heller inte att behandlas annorlunda. Det anses dock givetvis inte som särskilt ärofullt att dräpa en obeväpnad människa, men inte heller ses det som vanhedrande - det är snarast något som bara görs, ungefär som när ett djur avlivas.

SLUTORD Detta dokument är en uppdaterad och förnyad version av det ursprungliga “Mörkeralver enligt Zalomë Zen”, som författades år 2000 av Alexander Rasmusson och Björn Paulsen. Denna version har behållit en del av originaltexten, men det mesta är nyskrivet av mig (Alexander) och ändrat för att passa bättre med hur våra mörkeralver faktiskt har gestaltats på lajv sedan dess, och med hur vår uppfattning av Lómëdôr och dess mörkeralver förändrats under årens gång. Dokumentet är avsett som en introduktion till Lómëdôrs mörkeralver och är, tillsammans med “Riket Lómëdôr” (som kortfattat beskriver rikets samhälle och kultur) nödvändig läsning för alla som vill gestalta en mörkeralv från riket Lómëdôr på lajv. Det är dock inte avsett att vara en mall för hur man ska skapa och spela sin roll, utan istället är syftet med det att tjäna som vägledning och inspirationskälla. Text: Alexander Rasmusson och Björn Paulsen Bilder: Carolina Dahlberg Stockholm, juli 2008